Den Irländska Varghunden.

Casonidas Gary Cooper med vän, Foto: A-K DahlRasen har varit känd som världens största hund, i dag är inte alla eniga. Några hävdar att Grand Danois är den största, men jag tror nog att vi kan enas om att det varierar från individ till individ. En sak är i alla fall säker , vi har att göra med en mycket gammal och ädel ras som i sägnerna blir omtalad som "hunden med människohjärna".

Forskarna har funnit skelett av de första hundarna redan 7500 år f Kr. Hur de egentligen såg ut, vet vi inte med säkerhet, vi vet bara att de var mycket stora.
Efter fynd av en avbildning från Tizyn i Hellas, som blev förstörd 468 år f Kr ser vi en hund med huvudet i jämnhöjd med förarens skuldra. Först år 273 f Kr då Delfi härjades av kelterna, finner vi dem närmare omtalad. Varghunden finns avbildad på reliefer, målningar och smycken.
Därefter finner vi rasen omtalat år 39 e.Kr i ett brev från Symmachus till sin bror Flavianus som då var i England. I detta brev tackar han för de 7 varghundarna som han mottagit. Han skriver bland annat "de är större än föl och väcker skräckblandad beundran var de visar sig". Vi lägger märke till att 7 var det vanliga antalet när hundar gavs som gåva till högtstående män.

De kontinentala kelterna hade en vinthund som troligtvis härstammade från de greyhounds som finns avbildade på egyptiska målningar. Vid denna tidpunkt fanns det många varianter av rasen. Alla var stora men annars av varierande utseende. Dessa stora irländska jakthundar kunde ha slät eller sträv päls men på senare tid kom de strävhåriga att dominera, kanske pga. det irländska klimatet. De irländska kelterna var liksom sina kontinentala kusiner intresserade av att föda upp storvuxna jakthundar.
Det första skriftliga omnämnandet av dessa jakthundar författades av en romersk konsul år 391 e Kr men hundarna var redan etablerade på Irland under det första århundradet e Kr, när Setanta ändrade sitt namn till Cu-Chulainn (Culanns jakthund). I skriften omnämns Uisneach (på 100-talet) som tar med sig 150 hundar vid flykten till Skottland. Utan tvivel utgjorde de irländska jakthundarna ursprunget till den Skotska hjorhunden. Irländska varghunds-par var uppskattade som gåvor bl a av de europeiska och skandinaviska kungahusen från medeltiden och fram till 1600-talet.
Varghundens hemland, Irland, har otaliga berättelser om rasen genom sin historia. Varghunden användes i stora flockar som kamphundar. I historien om kung Cormac är de flesta berättelserna om Finn, som var förare av kungens hundhär, 300 vuxna och 200 valpar, och hans hund Conbec. Vi vet också att det i slaget mot romarna vid Hadrians mur användes stora varghundsflockar. Hundarna stod för ett stort manfall bland romarna, och än i dag finner vi i detta område ställen som bär namn efter hundarna och dess förare. De var också de Irländska konungarna oskiljaktiga följeslagare, inte bara på jakt utan även i slotten; de förekom t o m som vapendragare på konungarnas vapensköldar med för hundarna karaktäristiska valspråk, som också återfanns på deras halsband som ingraverade motton.
"Gentle when stroked, fierce when provoked".

Oliver Goldsmith påstår i en av honom år 1770 skriven berättelse rörande förekomsten av varghunden, vilken då var tämligen sällsynt i sitt hemland, att han sett en hund som var omkring 4 fot (122cm) hög. Denna uppgift förefaller ju fantastisk, men hundar som mätte 114 cm över bogen skulle förekomma. Då förefaller påståendet att de är hundsläktets största representanter inte överdrivet.

I Norden fanns tidigt varghundar. Någon större utbredning fick de inte förrän runt år1000. Hundarna var ett av de begärligaste bytena på vikingarnas härjningståg. I Njals saga är Olav Tryggvasons hund Vige omtalad. Dessutom kan vi läsa om Olav På, son till en Irländsk prinsessa, som hade en hund han hade fått på Irland. Han gav den vidare till sin vän Gunnar från Ladarende med följande ord, "jag vill ge dig tre kostbarheter, en guldring och en kappa, som Myrkiarton irakung en gång har ägt, och en hund som jag fick på Irland. Han är stor och lika mycket värd som följeslagare som en kraftig man. Därtill har han en människas förstånd. Mot var människa som han vet är din ovän, skäller han, men aldrig mot dina vänner, för han ser på var och en om han vill dig väl eller illa. Han skulle offra sitt liv för att vara dig trogen och Samr är hans namn".
Varghundar exporterades till England, Spanien, Frankrike, Sverige, Danmark, Persien, Indien och Polen. På 1500 talet krävdes att varje grevskap på Irland hade vardera 24 varghundar för att skydda böndernas fårhjordar från att dödas av vargar. På medeltiden blev rasen i större utsträckning använd till jakt, speciellt till "coursing", d v s att hunden springer ifatt och dödar bytet. Den användes till jakt på varg, hjort, älg, hare, hönsfåglar och änder.
Än i dag används rasen till jakt. Under medeltiden blev rasen en "status ras" och blev förbehållen stormän, adliga och kungligheter. "Vanliga" medborgare förbjöds att hålla rasen. På grund av dess popularitet som gåva och tillsammans med dåliga tider, blev den en viktig exportartikel för Irland, något som medförde att rasen höll på att försvinna.

Rasen i Dag

Intresset för rasen återuppstod i samband med den nyvaknade irländska patriotismen mot slutet av 1800-talet. Irländsk varghund blev en levande symbol för irländsk kultur och det keltiska förflutna. Det var vid denna tid som en beslutsam entusiast, kapten G A Graham började sitt arbete med att försöka återskapa rasen så som han trodde att den ursprungligen hade varit. Tillsammans med major Granier satte han igång sitt avelsarbete. De införskaffade några av de få kvarvarande jakthundar av varghundstyp som fanns på Irland. Med tillskott av hjorthundsblod och tillfälliga utkorsningar med borzoi och grand danois fick de fram en hundtyp som förblev stabil i generationer.
På 1880-talet hade detta avelsarbete fört fram till dagens ras. Irländska kennelklubben inrättade en klass för irländsk varghund vid sin utställning i april 1879 och en klubb bildades 1885. Irländsk varghund deltog för första gången på en utställning arrangerad av Engelska kennelkubben 1886, till bäst i rasen utsågs Graham's Sheelagh.
Först in på 1900-talet blev det fart på uppfödararbetet. Stora kennlar etablerades runt om i England bland dem kan nämnas Cotswold som Mrs och Mr Shewell startade 1904, kennel Flexistove 1913 och Bradbyn's kennel startades 1923 av Capt. Hudson. En del hundar exporterades till USA och här fortsätter uppfödararbetet under världskrigen. Efter 2:a världskriget var rasen i fåtal i Europa, och de som var uppfödare såg det som en nödvändighet att importera hundar från USA. Vi vet inte säkert när de första varghundarna kom till amerika, men 1897 blev i alla fall de två första registrerade i kennelklubben. Den första kenneln i USA var kennel Ambleside som Alma J.Starbuck startade 1924. Samma år startade kennel Cragwoods av Mrs Norwood. I dag har Amerika en av världens bästa och mest solida varghundstammar. De har också en mycket aktiv och solid klubbapparat och deras utställningar finns det inte maken till.
Intresset för rasen har ökat enormt, och i de flesta I-länder finner vi special klubbar som arbetar för rasens bästa och dess utveckling.


© Kennel Casonidas 2012